Med eller utan avtal?

Observationer från klimatmötet i Köpenhamn.

Fascinerande att världens politiker inte vågar gå utanför ramarna när det viktigaste mötet för framtidsmänniskan genomförs.

Slantar som talar.

Känslan är att hjärnorna utbytts mot bankvalv. Mötet handlar ytterst om existens och överlevnad men mötet går ut på att skriva ett avtal som reglerar vem som skall betala vem och hur mycket, det för att rädda klimatet?

Vad säger egentligen detta om våra politiker?

Tror politikerna själva att klimatproblematiken inte är lösbar? Är mötets syfte att stilla oss medmänniskor att ge dem ytterligare respit att få agera just politiker? Kan vi överhuvudtaget skylla på politikerna? Kanske vi som väljare är lika medskyldiga, vi har ju valt dessa människor att företräda oss.

Hur som haver, känslan är att hela klimatmötet är ett fiasko med eller utan avtal, varför?

Syftet sägs vara att rädda klimatet, varför ska vi det? Klimatet räddar människor att existera, följaktligen borde mötet handla om existentiella svar. Existentiella frågor och svar är svåra att mäta samt omöjligt att sätta pris på. Går det inte att prissätta blir det abstrakt. Är existentiella frågor och svar för abstrakt för våra politiker att hantera?

Slantar är ett resultat av vår existens, existentiella frågor och svar styr vårt agerande dag för dag. Är det dags att ersätta statsministern med filosofiministern?

Mvh

T1